barnenivalparaiso

Måndagen den 28/12 2009

Hej allihoppa! Hoppas att allt är bra med er där hemma i kylan, själv försöker jag ta vara på sista tiden här i Chile 2009, och om jag kunde skulle jag ta med mig solen hem till Sverige!=)

Idag hade jag "Aktivitetsdagen" med barnen! Jag började med pojkarna, klockan 10 hämtade jag upp dem tillsammans med min syster Jenny och hennes vän Nina och tillasammans med en "Syster"(en av kvinnorna som tar hand om pojkarna) tog vi alla de 13 pojkarna som befann sig på barnhemmet idag Dem resterande hade inte kommit tillbaka från julhelgen som dem tillbringat med sina anhöriga.

Nu var vi 4 vuxna och 13 barn, "systern" delade upp barnen på oss fyra. Jag trodde att det skulle urarta i kaos när vi skulle ta en oss in till stan i Valparaíso med buss helt kommunalt, hehe men icke! Dem uppförde sig på ett lysande sätt! Väl där fick alla barnen en dricka och popcorn! Hel nöjda var dem! Bion var bra och den hette "sago prinsessan och paddan" tror jag om jag har översatt titeln rätt=)

Väl påväg hem från bion var jag, Jenny och Nina tvugna att hoppa av tidigare, pojkarna skulle vidare till skolan för att äta, så dem blev lite chockade när de insåg att vi var tvugna att stiga av utan att kunna säga hejdå på ett bra sätt. Så imorgon bitti bestämde jag med dem, att jag skulle titta förbi med Jenny och Nina, för att lämna lite saker från insamlingen, och för att säga hejdå ordentligt!


Klockan 15:00 var jag påväg till flickorna, med mig hade jag Jenny och Nina. Vi skulle pärla tillsammans med flickorna, samt bjuda på fika. Alla flickorn fick pärla ett varsitt halsband och två armband, flickorna blev väldigt ivriga och tyckte att pärlorna var fina. Dock blev dem lite rastlösa efter ett tag så vi beslutade oss för att fika.

Det blev massa pärlor över, som vi lämnade kvar på barnhemmet så att dem kan pärla vid ett senare tillfälle. 
Flickorna var nöjda med aktivitetsdagen och tackade så mycket.

  
Tisdagen den 29/12 2009

Eftersom att vi igår inte hann säga hejdå till pojkarna hade vi sagt att vi skulle komma idag. Så vi tog med oss lite fika och de resterande kläderna från insamlingen.
När vi kom satt alla barnen och kollade på film, men när dem såg oss sprang dem snabbt fram och började hälsa.
Dem kände igen oss från igår och de verkade glada för att vi kommit tillbaka. Vi delade ut fikat och gav de resterande kläderna till föreståndaren, båda verkade mycket nöjda.



Den här "resan" har varit som en berg och dalbana. Från början kände jag inte de människor jag skulle hjäpa. Jag visste att dem fanns där, och att dem kunde behöva lite hjälp. Dem visste inte att jag existerade, att jag hade tänkt på dem, att jag fick andra att tänka på dem. Att jag fick upp folks ögon, och att alla ni var villiga att samarbeta.
DEM VISSTE INGENTING, men när jag berättade för dom om OSS kunde jag se hur deras ögon lyste upp. Hur tacksamma dem faktiskt var för att jag besökte dem inte bara en gång som de andra flesta gör. Utan att vi först hälsade på för att bara lära känna varandra och barnen. Därefter en annan dag ha en aktivitet med barnen, och sedan avsluta allt med en träff till för att säga hejdå. 
"systrarna" sa : Det finns inga ord för hur tacksamma vi är för att ni kom, inte bara jag utan barnen alla här på barnhemmet är TACKSAMMA, hon kunde inte sluta säga ordet tack. Att säga hejdå var nog den jobbigaste biten för mig, det blev lite tårar inget jag förväntat mig, men det var så känsloladdat... 
Jag hade fått tagit del av en verksamhet som jobbar för barns "rätt" till ett bra liv. Vad med kan jag begära, dem var nöjda och då blir jag nöjd. Eller glad kanske jag ska säga glad över att veta att jag, Men inte bara jag utan ni också har gjort det lite lättare för ganska många. Dem var 40 barn tillsammans, Många bäckar små. Men också av att veta att dem alltid kommer minnas det vi tillsammans gjort. Det här var inte bara ett projektarbete, det var en livsupplevelse för mig. Jag är glad över att jag fick vara med om det här.

Att från början veta hemma i Sverige att det var föräldralösa barn fick mig att grubbla över en massa tankar, om varför och hur... Men sen när jag väl besökte barnhemmen och där personligen prata med "systrarna". Där dem berättade att barnen inte bara var föräldralösa utan också blivit brutalt illa behandlade! Gjorde mig Förbannad och ledsen. Jag har aldrig känt mig så maktlös. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan jag inte ändra på det förflutna, om jag kunde det så... Men jag fick blicka framåt för att hjälpa barnen på andra sätt. Jag tog dem med på bio, en upplevelse som dem nog kommer minnas länge, jag pärlade armband med dem, fikade med dem, och för deras "skolframtid" köpte jag skoluniformer och ett par varsina nya skor för pengarna jag samlat in. Jag gav dem kläder, vi skänkte.
  
Från att börja med en idé och faktiskt kunna avsluta den på ett bra sätt, får mig att inse att ingenting är omöjligt! Med bara viljan kan man mycket, men man måste jobba hårt för det. Det tycker jag att vi gjort!

 Jag minns första mötet med barnen då dom kom fram nyfikna, som vilka barn som helst. Vissa kröp upp i famnen på en, det var mycket krama och känna från deras håll. Självklart kunde man inte låta bli att kramas tillbaka.

Jag kommer att ta med mig många saker från den här resan! Men något jag framförallt fick med mig här ifrån är att: inte ta någon eller något för givet, varken materiella ting eller de människor man har runt omkring sig. Man ska uppskatta det lilla/stor man har. Och man ska ta hand om det väl. Men framförallt att veta att man måste kämpa här i livet för att få det man vill ha. Att man inte får någonting gratis. och om man får det, ja uppskatta det då och ta hand om det väl!!!
Att ha fått träffa alla de här människorna (från barnhemmet), som har hoppet kvar för dessa barn, vars föräldrar och familj tappade hoppet på vägen.. Fick mig att känna mig lyckligt lottad. "systrarna" hade hittat en mening med livet, och tro mig det var inte den lilla lön dem får för att arbeta hos barnen, DET ÄR FÖR ATT DEM BRINNER FÖR EN SAK, BARNENS RÄTT TILL En ny chans i LIVET. , att vilja vara med och hjälpa till med det lilla jag kan.
  Det är aldrig barnens fel för att dem blivit behandlade på ett hemskt sätt. Att det finns människor som bryr sig om dem, och visar dem att det finns ett ljus för dem till en ny chans i livet. Jag vet att barnen när dem bli vuxna kommer att vara tacksamma för att det fanns människor som brydde sig om dem när deras anhöriga inte gjorde det.
Jag har fått uppleva, glädje, tårar, aggressioner, maktlöshet. Men framförallt tacksamhet, tacksam för att jag fått vara med om det här, tacksam för att dem visat mig välkommen, öppet och helhjärtat! Denna resa som jag sa har varit som en berg och dalbana! - dem fick mig att bli inspererad av dom!



Med det här vill jag säga tack, tacka er för att jag fick vara med om det här, för mig är det stort. Jag vill även tacka min faster som hjälp till här i Chile och min syster Jenny och Nina som varit Med och hjälpt till stort!

Jag ska hälsa ifrån "systrarna" : Det finns inget ord för hur tacksamma vi är, att ni såg oss, att ni ser oss. Inte bara jag utan barnen alla här på barnhemmet är TACKSAMMA, hon kunde inte sluta säga ordet tack.

Imorgon åker jag med planet hem till Sverige, för att fira in det nya året, men med mig till år 2010 ska jag alltid minnas år 2009!

Jag kommer i fortsättning att skriva i den här bloggen om hur det går med allt. Jag kommer att Meddela när barnen fått sina skoluniformer. Så JA man kan fortfarande följa mig här och se hur hela projektarbetet avslutas.
Jag skriver när jag fått ny information!

Bilder kommer om några dagar då jag har hunnit landat hemma hos min kära famlij. Det blir nog ett bild kollage från hela resans gång!
Gott nytt år på er!


Kram /Kassandra